Jeremy (MPA), UK
Som regel utför läkarna en rad undersökningar och beaktar din sjukdomshistoria (dina symtom och dina iakttagelser) innan de diagnostiserar en AAV. Ofta är den viktiga informationen för en korrekt diagnos att flera blodkärl i olika organ är berörda och att detta leder till flera symtom.
Blodtest
Urintest
Bildgivande metoder
Biopsi (betecknas även som histologisk undersökning)
Om du lider av andra sjukdomar vid sidan om AAV måste din läkare eventuellt anpassa doseringen av vissa läkemedel och/eller kontrollera ditt hälsotillstånd noggrannare under en viss tid. Tala med din läkare om möjliga biverkningar i relation till dina andra sjukdomar. På så vis kan du lättare skilja dem från tecken på en aktiv AAV och känna igen eventuella AAV-recidiv så snabbt som möjligt.1
Litteratur och fotnoter
Jeremy (MPA), UK
Hos personer med AAV förekommer två olika ANCA-autoantikroppar. Dessa binder till två olika proteiner: proteinas 3 (PR3) eller myeloperoxidas (MPO).1
PR3 och MPO finns normalt inne i neutrofiler. Om dessa proteiner dock förekommer utanför neutrofilerna, kan ANCA binda till dem och aktivera neutrofilerna vilket orsakar en skada.1 Genom blodprover kan det fastställas om en av dessa antikroppar finns på PR3 och/eller MPO. Detta är det avgörande testet som din läkare utför för att fastställa om du har AAV.2,3
Om man vet om ANCA-autoantikropparna binder till PR3 och/eller MPO har dina läkare lättare att bedöma det förlopp som din sjukdom kan ta och hur sannolikt det kommer att vara med recidiv.2 Dessutom hjälper testen dina läkare att avgöra vilken behandling som lämpar sig bäst för just dig.3
Litteratur och fotnoter
Maresa (GPA) och Kai (närstående), Tyskland
Testen för påvisande av ANCA-autoantikroppar i blodet underlättar diagnosen av tre former av AAV: GPA, MPA och EGPA. Cirka 8 av 10 personer med GPA och MPA och ca 4 av 10 personer med EGPA har ANCA i påvisbara mängder.1 Din läkare tar ett blodprov som sedan undersöks angående förekomst av ANCA på laboratoriet
Dessa test ger en tydlig hänvisning, men ANCA förekommer också hos personer med andra sjukdomar, t.ex. kroniska infektioner. Dessutom kan ANCA inte påvisas hos vissa personer med EGPA, GPA eller MPA eftersom mängden är för låg, och läkaren ställer diagnosen utifrån den kliniska helhetsbilden (de sammanlagda testresultaten och symtomen).
Lär dig mer om ANCA:s roll
Normalt kan tecken på en inflammation (så kallade inflammationsmarkers) identifieras i blodet. För detta mäter dina läkare blodkropparnas sänkningshastighet (den hastighet med vilken blodets fasta beståndsdelar sjunker till bottnen i ett provrör) och nivån på C-reaktivt protein (CRP; vid en inflammation bildas stora mängder av detta protein i levern).
Resultaten av dessa test kan bara visa att en inflammation finns i din kropp, men inte vilken typ av inflammation. Läkarna kan därför inte diagnostisera en AAV bara utifrån dessa test.
Om läkarna antar att en njursjukdom föreligger undersöker de dina njurars funktion med ett blodtest. Vid detta test bestäms som regel nivån på kreatinin (som försörjer musklarna med energi) och urea (huvudnedbrytningsprodukt på proteinerna). En förhöjd nivå på någon av dessa substanser kan tyda på att njurarna inte utsöndrar substansen korrekt och att din njurfunktion är nedsatt.
Urinen måste undersökas regelbundet för att även mindre förändringar av urea- eller- kreatininnivån ska kunna detekteras så tidigt som möjligt och eventuella njurskador begränsas till ett minimum.
Urintest är den enklaste möjligheten att fastställa en vaskulitbetingad inflammation i njurarna. Urinen undersöks vanligtvis med avseende på röda blodkroppar och proteiner.
Med hjälp av bildgivande undersökningsmetoder kan medicinsk fackpersonal titta på de inre delarna av din kropp och på så vis fastställa vilka områden som är drabbade av en AAV. Bildgivande metoder är till exempel röntgenundersökningar, DT- eller MRT-undersökningar av bröstet, bronkoskopi (undersökning av andningsvägarna/lungorna med en liten kamera) och sinusendoskopi (undersökning av näsbihålorna med en liten kamera).
Vid denna undersökningsmetod tas ett litet vävnadsprov (t.ex. från njuren, lungorna, huden eller näsbihålorna) för att undersökas under mikroskop. Denna undersökning kan bidra till att bekräfta din diagnos och/eller fastställa om AAV har utbrett sig till dessa områden. Biopsin hjälper din läkare att hitta rätt behandling för dig.
När du kommer in till sjukhuset genomförs eventuellt först ett blodtest
Under själva biopsin känner du eventuellt ett lätt tryck
Efter biopsin kommer eventuellt en DT att genomföras
I området för biopsin kan eventuellt ett hematom och en molande smärta förekomma
De flesta patienterna kan gå hem igen samma dag. Beroende på var vävnadsprovet har tagits måste du eventuellt iaktta sängläge någon tid, din läkare kommer att instruera dig om det är nödvändigt
Informera din läkare om alla läkemedel som du tar för närvarande
Kontrollera biopsistället regelbundet och kontakta genast din läkare om du märker synliga symtom eller känner dig annorlunda
Om du lider av andra sjukdomar vid sidan om AAV måste din läkare eventuellt anpassa doseringen av vissa läkemedel och/eller kontrollera ditt hälsotillstånd noggrannare under en viss tid. Tala med din läkare om möjliga biverkningar i samband med dina andra sjukdomar. På så vis kan du lättare skilja dem från tecken på en aktiv AAV och känna igen eventuella AAV-recidiv så snabbt som möjligt.1